Benrester som bevarats i ett museum i 70 år visade sig tillhöra ett helt annat djur än en mammut
År 1951 hittade arkeologen Otto Geist två epifysskivor i Alaskas inre, strax norr om Fairbanks. Upptäckten tolkades först som ben från en ullhårig mammut, men över 70 år senare visade vetenskapliga analyser att de hade ett helt annat ursprung. Det som länge sågs som en viktig mammutfyndplats dolde i själva verket spår från havet — valar.
När fyndet misstolkades
De två epifysskivorna identifierades först som rester från en ullhårig mammut, Mammuthus primigenius. Det verkade rimligt: området, känt som Beringia, är fullt av sen-pleistocena megafaunaben, och benens storlek gjorde att de bedömdes som “tydligt elephantid.” År 1951 donerades dessa ben till University of Alaska’s Museum of the North, där de låg arkiverade i mer än 70 år. Museets “Adopt-a-Mammoth”-program gjorde så att proverna till sist skickades för radiokoldatering — en analys som skulle ändra bilden.
Nya dateringar och vad de avslöjade
Med modern radiokoldatering visade det sig att benen var mellan 2 000 och 3 000 år gamla. Det skiljer sig tydligt från vad man väntar för mammutfynd, eftersom mammutar vanligen antas ha dött ut för omkring 13 000 år sedan (med vissa överlevande populationer fram till cirka 4 000 år sedan). Forskarna, ledda av Matthew Wooller vid University of Alaska Fairbanks, konstaterade att ett mammutfossil från sena holocen skulle ha varit “en häpnadsväckande upptäckt”.
Kemin och genetiken som pekade mot val
De första tecknen på att något var fel kom från stabila isotopanalyser av 15N och 13C, som visade nivåer högre än vad som förväntas hos växtätande landdjur. De isotopvärdena stämde bättre med marina miljöer. Parallellt extraherades mitokondrie-DNA från benen, och det visade att lämningarna faktiskt tillhörde valar, närmare bestämt Northern Pacific Right whale (Eubalaena japonica) eller Common Minke whale (Balaenoptera acutorostrata).
Fyndet mer än 400 km från kusten – hur hamnade valarna där?
Att lämningarna hittades mer än 400 km från kusten väcker naturligtvis frågor. Hur kunde delar av valar hamna så långt inåt landet? Flera förklaringsförslag har lagts fram, från att människor transporterade benen till möjligheten (men med mycket låg sannolikhet) att inlandslevande valar rört sig via forna vattenleder. Wooller säger att “detta kanske aldrig blir helt löst”, men analyserna har i alla fall effektivt uteslutit att proverna skulle vara kandidater för de sista mammutarna.
Vad vi lär oss och vad som återstår att ta reda på
Det här fallet visar tydligt värdet av noggranna analyser och hur nya tekniker kan få oss att ompröva äldre tolkningar. Teknik och vetenskap förändrar ständigt vår bild av det förflutna. Frågan kvarstår dock: vilka andra hemligheter kan gömma sig bland föremål i museumssamlingar? Upptäckten understryker vikten av att forskare och allmänhet fortsätter granska gamla fynd med öppna ögon.